Hem / Okategoriserat / Krönika: Min löparkarriär
Krönika: Min löparkarriär

Krönika: Min löparkarriär

”Comparison is the thief of joy.”, så uttryckte sig Theodore Roosevelt. I vilket sammanhang vet jag inte men det är definitivt applicerbart på de flesta områden i livet. Men det jag vill belysa är vikten av att förhålla sig till jämförelser i träningssammanhang på rätt sätt. Jämförelse kan vara din motivations bästa vän eller värsta fiende.

I somaras började jag träna inför Tjejmilen och jag är en person som tror stenhårt på det här med målsättning och att mäta resultat. Det kräver en del förberedelser. Inför en vända i femkilometersspåret krävs först ett träningsupplägg som jag plockar från diverse tidningar och webbsidor, sen ska en lämplig intensitetszon för optimalt resultat väljas ut, och en spellista i Spotify med rätt BPM (beats per minute) för vald intensitet. Utrustad med ett par Powerbeats (hörlurar anpassade för rörelse), pulsklocka, löparappen Runkeeper i iPhonen och funktionskläder är jag redo att ge mig ut i spåret. Under löpturen växlar jag mellan låtar i spellistan, håller koll på hastigheter och att min puls ligger i rätt zon.

Jag springer fem kilometer på strax under 30 minuter, 28.30 närmare bestämt. Det är inte en speciellt bra tid har jag förstått. Speciellt inte om man som jag har tänkt att springa milen på under en timme. I det här läget är det lätt att börja jämföra sig med andra. Jag behöver inte leta länge efter människor i min närhet jag kan jämföra mig med. Min vän Linda springer till exempel två mil på 90 minuter, lyssnandes på ljudböcker. Ljudböcker! Och massor av människor springer marathons. Det är ganska många varv i min femkilometersslinga. Då ska vi inte tala om triathlons och ultramarathons. Allt det här pratet om kilometerfart och extrema distanser gör mig matt. Jag har inte längre lust att springa, jag återvänder hellre till tryggheten bland klingande hantlar och stänger.

Här hade min löparkarriär mycket väl kunnat sluta även denna gång. Om det inte hade varit för att jag under min semester sträckläste Christopher McDougalls fantastiska bok Born to Run: A hidden tribe, Super Athletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen. Och för första gången i mitt liv kunde jag förstå tjusningen med löpning, Sveriges bredaste folkrörelse. Numera struntar jag i både appar och pulsklockor och mina slitna dojor får hänga med en säsong till. Jag sätter igång schysst rockplatta och tar det i det tempot jag känner för. Ibland joggar jag sakta och kikar på sommarstugor och blåbärsris och ibland spurtar jag i backarna så benmusklerna vrålar av mjölksyra och hjärtslagen dunkar i öronen.

Och min kilometerfart under min löprunda igår? Jag har inte en aning.

Om Johanna Båth

Lever efter mottot "Eat Clean, Train Dirty" och brinner för styrketräning och vegetarisk matlagning, jag tycker även att det är kul med smarta prylar och är hooked på meditation. Jag är exklusiv svensk återförsäljare av varumärket Fashletics® som erbjuder ursnygga smycken för dig som älskar träning och jobbar som marknadskommunikatör på på bad- och friskvårdskedjan Medley. Läs mer om mig här »

2 Kommentarer

  1. Vad bra skrivet! Jag har samma problem som du, började med löpning i år och kan ibland känna mig helt avslagen inför det när jag hör/läser om andras framgångar när det känns som att hur jag än kämpar så kommer jag aldrig bli lika bra. Men det är ju inte det det handlar om, löpning ska ju vara kul och kännas bra, även om det är kul att springa lopp så är det inte allt.
    Jag varvar min löpträning med såna pass som du beskriver, när man springer helt utan press och utan att mäta, bara för att det är skönt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Scrolla till överst på sidan